tisdagen den 4:e mars 2014

and everybody knew how it would end up with me yelling please baby stay // if you're in love you should not let it show, but I said stay

Om att återförenas.
Det var 247 dagar efter att livet hade ramlat isär. 247 dagar sedan tårarna inte kunde sluta rinna, sedan kramar tog slut alldeles för fort och 247 dagar sedan en del av mitt hjärta slets ur bröstet, trampades på, ramlade sönder och aldrig lyckades rekonstrueras. 247 dagar sedan uppbrottet med ett helt liv även blev uppbrottet med människor som förändrade mitt liv, människor som gjorde mig lyckligare än någonsin, människor jag inte visste om jag någonsin skulle träffa igen.
Människor som jag 247 dagar senare träffade igen. I alla fall två av dem.



Och helt plötsligt var de långa och många 247 dagarna som bortblåsta. Efter långa kramar, leenden, lite glädjetårar och skratt var allt som vanligt. Det var samtal om livet hemma, om gemensamma minnen, om allt. Det var nya minnen som skapades och kunde adderas i högen med de gamla och framförallt var det kärlek. Lycka. Lättnad.



Lättnad över att allting var precis som innan. Att 247 dagar inte kunde bryta vänskap som bildades under de 10 månader av ett gemensamt liv på andra sidan jordklotet. Att tre olika liv på olika håll i Europa inte kunde splittra det gemensamma livet som alltid kommer finnas någonstans innerst inne. Att kunna skratta avståndet mellan oss rätt i ansiktet som för att bevisa att "ha, där ser du! inte ens du kunde splittra på oss!"

Lycka över de nya minnen som skapats. Över hur nya fantastiska sidor visades, hur vänskapen växte starkare och glädjen över att få vara tillsammans. Lyckan över att slippa känna saknad då objektet av det jag längtar efter fanns precis i rummet bredvid, på kudden bredvid, i bilsätet bredvid, på dansgolvet bredvid, vid köksbordet. Lyckan över att återigen ha de jag lämnat 247 dagar tidigare, precis bredvid.




Men absolut starkast och fram för allt annat - kärlek. Kramarna, tryggheten, vetskapen om att förhållanden är starkare än avstånd. Värmen runt hjärtat som för en helg läkte hålet efter avskeden som stått och gapat sedan 247 dagar tidigare. Så mycket kärlek på tre dagar i en bubbla som sken av hopp.




Och självklart kom tårarna igen vid avskedet för helt plötsligt åkte man en tidsmaskin nu 249 dagar tillbaka i tiden där kramarna tog slut för snabbt, där ovissheten om framtiden värkte och återigen där hålet i hjärtat gapade tomt. Där en speciellt låt på högsta volym i hörlurarna medan planet flög bort, bort från drömdagarna som gått alldeles för snabbt pressade fram tårar och känslan hopplöshet. Och man tänker att jag hatar hatar avsked jag hatar hatar att inte bo här jag hatar hatar att inte kunna ha dem nära jag hatar hatar att allt är så jävla orättvist och ledsamt och deppigt.

Men nu finns hoppet. Hoppet om att det går att hålla fast vid relationerna, det går att hålla kontakten och det behöver inte bara vara tomma ord. Känns det enda in i hjärtat kan man bevara relationerna i all framtid och trots att jag inte vet om det kommer gå 5, 7, 10 eller 22 månader innan vi ses igen vet jag att vi kan. Möjligheten finns och relationerna kommer vara kvar. Och det är nog för att fylla tomrummet i hjärtat, inte för att återskapa delen som slitits bort utan för att känna nästan känna sig hel igen.




lördagen den 23:e november 2013

without you I just don't fit in.

Life in Sweden is great, it really is. I go to an amazing school, I spend half of my time in the ice-rink, I'm surrounded by my amazing friends and I love the life I'm living, so yeah. Things are really great. 
But I have come to realize that my american life will always catch up to me. 

There can be days without missing, but with little reminders that comes like tiny heart-attachs; it all starts over. I can be walking on my street and suddenly believe I am seeing someone from America, I can hear a song from my USA1213 playlist, or I can come over pictures on facebook from prom. And then, I feel like I'm grasping for air but can't reach it, like I'm running after something but I'm too slow, like I'm trying to get somewhere but something is pushing me back. It does not matter how much I miss it or how much I want it back, because it wont be here again. Messages and snapchats and comments on pictures get filled up with so many "I miss you's" that the words looses their meaning and yet, there is nothing else we can do. We talk, we skype, we try to plan reunions and we miss eachother oh so much, but we get nowhere. And my heart breaks and it has broke so many times because I know that without these people I would not have been who I am today, without them I am not me and I do not know when or if I will see them again.


By this time last year, I missed my swedish friends, my swedish family and my swedish life. I wanted my birthday-breakfast in bed, I wanted dinners with my friends and parties at my house. I didn't wanted to sit in an american house, in an other bed than my own, and open my presents by myself early in the morning. I did not want to go home, but I wanted to feel like home.
But then I came to school and Johanna surprised me with balloons and birthday decorations and presents, I got tons of hugs and Keenan made the whole cafeteria sing for me which was extremely embarrassing. And after I'd already went to bed Katie came, woke me up, dragged me out in the kitchen where my wonderful host parents stood ready and sang for me with a chocolate cake with chocolate dressing and I ended up having a really good birthday after all, thanks to the amazing people I had around me.
Now, it is a week left for my birthday and I will spend it with my best friends whom I love unconditionally, there will be breakfast in bed and there will be partying. Everything should be perfect.
But now, all I want is for my american life to come visit me, just for a while.

I want my crazy german Christine to come and talk way too loud and laugh and hug me like only she can, I want Stine to come and talk about hot boys and have a bunch of brutally honest comments, I want Axel to dance around not saying very much and hug everyone like only Axel can, I want Lene to skip around smiling and spreading the Lene-sunshine, I want Joost to be Joost and I want to talk to him on the phone when we were supposed to be sleeping,  I want Claudio to tell everyone that he's hot and I want him to be in my first every morning, I want Silvana to talk about her dread named Saskia and I want her to be my house-sister again, I want Felix to be Felix and I want Johanna to just be here so we can eat Reeses and talk about everything we missed.

I want Courtney to drive me around in her car with her lousy driving, I want her to lay sarcastic comments and hate on everything. I want Savannah to hug me and I want to talk to her about how much we love food and how pathetic our love-lives are but how it is okay because we have eachother, and well, food. I want to go to walmart with Jasmine, Penny and Shannon and go around and try on hats and act stupid in the middle of the night. I want Jessi to be spread the energy only she has and talk about her amazing life at Hawaii, inspiring everyone to follow their dreams like she did. I want to exchange awkward comments with Cameron and I want Sam to hang around and be as nice to everyone as only Sam can be. I want Chasity to share stories about her google+ life at lunch and then talk about culture and cool stuff. I want the entire track-team to make me run 400s until I puke and I want coach Railey to yell at me for not trying hard enough. I want my sister Katie to tell me about her crazy college-stories and I want to watch the Bachelor with my hostmom Pam. I want my hostdad Steve to drive me to school in the mornings and telling me to breathe less because the windows are fogging up. I want Trase to come skipping down the hallways to give me long hugs and talk about Disney and musicals, and taking funny pictures in drama. I want to hangout with my crazy drama group again, forgetting everything that felt difficult. I want to go to Subway after school with Cassidy and have long deep talks and I want to sit in Journalism with Elynn and talk about english foreign-programs. And oh, how I want to be back in journalism with all my tribe-goonies, writing articles and have Keenan criticizing them, with Larry Steiner who sits by his computer pretending he's teaching when he's not and then tries to scare us with some deadlines. And then I want Mr.Hardin to come for a visit and I want to talk to him about different education systems and future plans and psychology and writing. I want Casie to take me to basketball-games, I want Ryan to take me home after school and I want to ride a freaking yellow schoolbus again even if I never though I would.

I want to have waterfights at every birthday party, I want to dance slowdances or like a crazy person at Prom or Senior dance, I want to spit coffee all over Starbucks after laughing so hard, I want to go ballroom dancing on a friday night, I want to order pizza in the middle of the night to a hotel room in Florida, I want to go to football-games without watching football and I want to walk through Bullitt Easts hallways to mine and Johannas locker, and I want to open it and get pissed when all the books and Johannas old and moldy lunch-boxes falls out.

In less then a week I turn eighteen and all I want is my friends back, all of us together again, just for once. 




onsdagen den 24:e juli 2013

1 år sedan. 
Det är en konstig dag, idag. För exakt ett år sedan lämnade jag Sverige för det största äventyret i hela mitt liv, med bara en framtid full av möjligheter framför mig. Med 10månader av ett liv jag kunde göra precis vad jag ville med, en vit duk jag kunde måla hur jag ville. The sky was the limit. 
Idag var det exakt ett år sedan jag började om och bara hoppade ut, lämnade allt bakom mig och tog första steget i att bara vara jag, utan någon annan. 
Idag var det 1 år sen mitt livs bästa 10 månader tog sin början.

Idag har jag varit hemma i snart två månader och idag känns det bara tomt. Idag är det bakom mig, idag är allt tillbaka till hur det var för ett år och en vecka sedan och idag känns det ingenting. Känner ingenting förutom saknad, längtan, och hopplöshet. För trots den underbara sommaren jag upplever, trots mina underbara sverige-vänner, trots allt. Trots allt går det inte en dag utan att jag tänker tillbaka på de senaste 10månaderna, på personen jag blev där, på livet jag levde. På hur jag ska hitta den personen igen.
1 år sedan. 

onsdagen den 26:e juni 2013

*

Jag antar att det är för att jag är en tänkare.
Har alltid tänkt mycket, oftast för mycket. Tänker på allt som behöver tänkas på och lite mer på det som inte behöver tänkas på.
Jag tänker, och där för känner jag.
Jag var den som grät när dagisläraren slutade för jag tänkte på att det var något som tog slut och saker som tar slut var redan då det värsta jag visste.
Jag var den som grät mest när jag åkte hem från ridlägret som varade i en vecka när jag var cirkus 12 år, för jag tänkte på hur sorgligt det var och det gjorde så ont. Jag grät och kramade ledarna tills armarna värkte och jag grät och kramade hästen och jag grät och kramade vänner som jag inte visste när jag skulle se igen. Då var det avslutet det värsta jag gått igenom, något tog slut och skulle aldrig bli likadant och det var den värsta känslan jag känt.
Som när nian tog slut och jag var den med största ångesten för jag tänkte så mycket, jag tänkte varje dag på hur bra nian var och hur den tiden aldrig skulle komma tillbaka, att det tog slut. Jag var den som tänkte mest och kände mest på det som tog slut.

Så nu. Nu, när ett helt liv bara tar slut, klart jag känner det. Klart det är jag igen, jag som sörjer mest, klart det är jag som inte kan släppa taget. Klart att trots mitt fartfyllda, underbara Sverige-liv, trots mina underbara, trygga vänner, trots allt; klart att det fortfarande gör ont att tänka på USA.
Att tänka på att det har tagit slut, att livet jag levde där är slut och aldrig kommer tillbaka, att de flesta av relationerna jag hade där aldrig kommer komma tillbaka, att den jag var där aldrig kommer komma tillbaka.
Och självklart tänker jag på det, för det är det jag gör. Jag tänker. Varje dag tänker jag på USA och varje dag känns det.
Och nu när jag märker att andra kommer över, att andra inte tänker lika mycket för allt finns ju här hemma, att det gör inte lika ont längre, att allt är ju bra här, att det känns ju så långt borta. Det är då jag inser.
Att ja, allt är bra här. Allt finns är. Men det är tanken på att USA-livet inte längre finns som känns. Tanken som det är bara jag som tänker. För jag släpper inte taget lika lätt, jag säger inte hejdå lika lätt, jag hanterar inte avslut lika lätt. Jag blir för medveten om det som tar slut eftersom tankarna inte kan kretsa kring något annat.






Nu har jag varit hemma i snart en månad och även om jag älskar sverige, även om jag älskar mina vänner här, även om det är skönt att vara hemma så är jag mest rädd. Rädd över hur fort USA-livet tynar bort till ingenting. Rädd att den dagen jag inte saknar längre kan komma. Jag vill att det ska kännas, jag vill att det ska göra ont, för det är snart det enda jag har kvar som bevis på att det faktiskt var på riktigt.


söndagen den 2:e juni 2013

give me something that takes me somewhere

The scary part is how fast it goes. How incredibly fast it goes for an entire life to turn into something that only feels like a dream. How now, after three and half days in Sweden, my life in Kentucky feels so far away.

Because at the same time as the emptiness created where my Kentucky-loved ones used to be still hurt, it is like the life I had in Sweden never ended.
It is how it didn't felt weird driving on the same roads again, how it felt like I've been laying on the floor in my room like now everyday, how the grocery-store looked exactly the same, how the same shampoo-bottles were laying in my shower, how all my friendships just are continuing where they were paused and it is how my life in Sweden just appeared to froze and how the only thing that actually had changed was myself.

And it is the words that were left unsaid, the memories left un-made and the what-if's that were left hanging in Kentucky. It is how my life the past 10 months were too much of a dream to now afterwards feel real.

It is how it feels like the past 310 days are slipping away between my fingers, far away in the universe in front of my eyes. And it is how I keep trying to grab them and pull them back so I can have both my present and my past, but I can't. I wan't both of my worlds but the american one is already far gone.

So I am crossing fingers, hoping and I plan visits and reunions. I keep telling myself that the friendships I created in America won't be that kind of friendships that runs out in the sand, that they will be the life-long-until-we-die-kind of friendships. That my life in Kentucky will stay with me in someway for the rest of my life, and the person I became there wont leave just because I did. That the memories I have will be enough proof that it actually happened, enough as a reminder of the bonds we created to take the time and energy to keep them strong, even with distance between.
And that is what I'll never let go of. That hope, and those memories.


fredagen den 31:e maj 2013

the biggest goodbye


Saying goodbye to my Kentucky-life was extremely hard and the tears kept running all the way to Newark, and then halfway to London. I miss everything and everyone a lot already and this will take a while to get used too. This year have changed me in a way I never could have imagined, I have grown so much (not just in weight lol) into myself and for the first time been proud and happy with the person I were. I became more happy in general, despite the challenging first months. The people around me influenced me to a better me and that gives me a challenge now. The challenge to keep the me that I like, the me that I am proud of, without the people who helped to create it. It will be a challenge, as getting used to my old small bed, not being able to text Courtney when I'm bored, not seeing Johanna or Claudio everyday, and speaking in swedish while the thoughts still run in english. And I know I will get used to it, I know. But it will be hard, it will take a while and my Kentucky-life will always have a golden place in my heart. 
I have a lot going on in Sweden at the moment, and from now on most of the blogging will happen at www.elsajohannaa.blogspot.com again. For those americans who read this, I love and miss you all like crazy. Thankyou for changing my life to the better. I'll see you soon. 


onsdagen den 29:e maj 2013

airports and goodbyes




Allt detta flygplats-häng de senaste dagarna har gett mig en helt annan syn på flygplatser. Från och med nu kommer det alltid vara kopplat med avsked, och slutet på något liksom.
Om ungefär 40 min är det min tur. Min tur att vinka hejdå till Kentucky, vinka hejdå till vänner och bege mig av mot Sverige. Mår lite illa, känner mig sjuk och har inte fått ner en matbit. Otroligt konstig känsla. Men är samtidigt taggad att på att se mina fina fina vänner och familj som väntar på landvetter. Det är året har varit det bästa i hela mitt liv, och att det är slut är nästan ofattbart. Har fått ut så otroligt mycket av det och känner så mycket kärlek och tacksamhet till mitt liv här. Snurrar till det nu.
Vi hörs i Sverige.